Ida Bauhn blev Årets Kock 2025 när priset delades ut 2 oktober i Stockholm. Restaurangvärlden fick en intervju med segraren.
Tävlingen Årets Kock har ägt rum sedan 1983, och utser årligen en svensk mästare i professionell matlagning.
Hur känns det?
– Jag har inte fattat det! Det känns som att jag befinner mig i en bubbla. Det kommer nog skölja över mig när jag får sitta ner själv.
Blev det firande igår?
– Ja, absolut! Det blev en lång kväll. Och jag lyckades försova mig några minuter innan sändningen med Nyhetsmorgon. När jag vaknade trodde jag först att jag försovit mig till gårdagen. Jag tänkte bara: det här får inte hända!
Har du haft stressdrömmar inför tävlingen?
– Ja, för ett par veckor sedan. Men de sista två nätterna innan tävlingen sov jag bättre än jag gjort på ett halvår. Jag blev liksom lugnare ju närmare vi kom.
Hur har tävlingsnerverna varit?
-Jag skulle ljuga om jag sa att nerverna var i styr. Hälften som kom fram igår sa att jag såg lugn och cool ut, andra hälften tyckte det såg ut som att jag skulle klappa ihop.
Det var viktigt för dig att hålla dig till planen, lyckades du?
– Det skulle jag säga, absolut. Så mycket att jag gav utrymme för att stanna upp och ta beslut, och det är jag stolt över. Snabba beslut och gå på dem. Inte vela i skarpt läge. Igår tog jag beslut.
Vilken rätt är du mest stolt över?
– Jag skulle säga ostserveringen. Kanske inte mest stolt, men jag lagade den en gång och kände direkt att det var en bra rätt. Till skillnad från den kalla förrätten som jag lagat varje dag ända till sista dagen – och ändå gjorde på ett nytt sätt igår. Det är skönt med en bra tanke från början. Eric Vildgaard i juryn hade till och med gett rätten tre utropstecken!
Hur många har du lagat upp rätterna för?
– Jag har hållit mig till en utvald krets. Processen är så nedbrytande i sig, och då är det viktigt med rätt personer runt sig som förstår var man är och ens tanke.
Fick du till den röda tråden – årets tema?
– Att komponera en meny är naturligt för mig. Domarna sa att det var tydligt när det var mina rätter, och det är alltid med ett eget signum. Den röda tråden kommer inifrån. Jag funkar så: jag har en känsla och en vision om vad jag vill.
Vilket moment var svårast?
– Den kalla förrätten. Just för att jag aldrig känt mig helt nöjd.
Har du ett råd till andra som vill tävla men inte riktigt vågar?
– Gör det, även om du inte vågar. Jag definierar mig själv som en duktig fegis. Men jag tänker på citatet i Bröderna Lejonhjärta, att man måste göra saker även om det känns farligt: ”Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”.
Bara det att man ställer upp är en prestation. Man får så mycket stöd. Man är ju huvudrollsinnehavare i sitt eget liv, men man måste också tänka ”vad sjutton, ingen går runt och tänker på mig, folk har fullt upp med sig själva”. Jag hoppas viljan väger tyngre. Kan jag, då kan alla!
Foto: Ted Jansson
